drilonpollozhani

Det var ännu en tidig kall morgon när jag i yrsel försökte leta mig fram till alarmklockan som ringde någonstans i rummet.

   Jag skulle till tandläkaren. 

   För att förebygga knepiga situationer borstade jag därför tänderna innan jag steg ut genom ytterporten och in i kondensen som bildades av min fräscha, varma andedräkt.

Bussen skulle ta mig dit. Den jävla idiotbussen, som vi skämtsamt brukar kalla det i min närmsta umgängeskrets. Uttrycket beror inte nödvändigtvis på att bussar tenderar att vara opunktliga. 

   Den kom emellertid försent denna gång, och jag frös mycket.

Doften av nybakat bröd spred sig över hela kvarteret när jag steg in genom porten och tog trappan upp till tandläkarklinikens väntrum. Där satt tre tjejer, och precis som vanligt, var de överraskande snygga. Kanske beror det på mina låga förväntningar; kanske är det helt enkelt logiskt med tanke på att kliniken är en ortodontimottagnig och att folk som kommer hit – snygga tjejer, för att nämna några – gör det av estetiska skäl, vilket är en mer naturlig handling för någon som är medveten om sin skönhet eller potentiella skönhet. 

   Det var min tur. Jag gick in i den som alltid lugna och harmoniska operationssalen. Det spelades countrymusik på låg volym från en liten högtalare, och jag gjorde mig bekväm genom att lägga mig på den gröna läderstolen. Solen lyste, trots kylan, fint genom fönstret som befann sig snett framför mig. Jag andades ut och smaskade lite lätt, för att visa mitt nöje.

Efter att kontrollen pågått en stund, ringde, till tandläkarens överdrivet uppenbara irritation, min telefon, och jag ansträngde mig för att så snabbt som möjligt få ut den ur min trånga ficka. Väl uppe, klickade jag på knappen. 

   Och jag svarade. 

   Det var ganska svårt för mig att prata med en massa verktyg upp i käften, men jag gjorde ett gediget försök. Min kompis pratade om hur en man på bussen hade berättat för honom hur man kan blanda olika ingredienser i kattmat för att ändra färgen på kattens päls, medan tandläkaren försökte övertala mig att lägga undan telefonen så att vi kunde återgå till arbetet. Jag svarade i den mån jag kunde till båda, men i takt med att salivbildningen i munnen bara ökade och tjatet från telefonen och tandläkaren blev allt intensivare, slutade allt med ett outhärdligt gurglande.

   Just då jag hörde ett litet knackande från fönstret. Jag kollade dit, men bländades av solen. Därför reste jag mig upp och gick mot fönstret, som tydligen, utan att jag eller någon annan märkt det, stått halvt öppet. Där, på kanten av murbruket satt en liten gråsparv. Han rökte en cigarrett.

   - Fryser du inte? undrade jag.

   - Det är därför jag har denna på mig, svarade han och pekade upp. Han bar på en vit mössa, såg jag plötsligt.

   - Jag har rast nu, fortsatte han. Jobbar här bredvid, men blir så trött på att se samma jävla byggnad hela tiden, så jag brukar komma hit oftast.

   - Vad jobbar du med? frågade jag, medan jag betraktade sparvens lilla bröst som expanderade.

   - På bageriet här nere, sade han med en smått bekymrad blick, och han blåste ut tjock rök.

Det förklarade doften som jag hade känt innan, insåg jag. 

   - Kan man få smaka lite? frågade jag honom.

   - Jovisst, sade han utan att kolla på mig. Han tog fram en nybakad brödlimpa ur mössan och gav den till mig innan han flög sin väg.

Jag stängde fönstret och vände mig tillbaka, och tandläkaren avslutade sitt jobb.

Med ett leende på läpparna gick jag sedan ut och tänkte för mig själv: vilken snubbe, den här sparven.