drilonpollozhani

Det var ännu en tidig kall morgon när jag i yrsel försökte leta mig fram till alarmklockan som ringde någonstans i rummet.

   Jag skulle till tandläkaren. 

   För att förebygga knepiga situationer borstade jag därför tänderna innan jag steg ut genom ytterporten och in i kondensen som bildades av min fräscha, varma andedräkt.

Bussen skulle ta mig dit. Den jävla idiotbussen, som vi skämtsamt brukar kalla det i min närmsta umgängeskrets. Uttrycket beror inte nödvändigtvis på att bussar tenderar att vara opunktliga. 

   Den kom emellertid försent denna gång, och jag frös mycket.

Doften av nybakat bröd spred sig över hela kvarteret när jag steg in genom porten och tog trappan upp till tandläkarklinikens väntrum. Där satt tre tjejer, och precis som vanligt, var de överraskande snygga. Kanske beror det på mina låga förväntningar; kanske är det helt enkelt logiskt med tanke på att kliniken är en ortodontimottagnig och att folk som kommer hit – snygga tjejer, för att nämna några – gör det av estetiska skäl, vilket är en mer naturlig handling för någon som är medveten om sin skönhet eller potentiella skönhet. 

   Det var min tur. Jag gick in i den som alltid lugna och harmoniska operationssalen. Det spelades countrymusik på låg volym från en liten högtalare, och jag gjorde mig bekväm genom att lägga mig på den gröna läderstolen. Solen lyste, trots kylan, fint genom fönstret som befann sig snett framför mig. Jag andades ut och smaskade lite lätt, för att visa mitt nöje.

Efter att kontrollen pågått en stund, ringde, till tandläkarens överdrivet uppenbara irritation, min telefon, och jag ansträngde mig för att så snabbt som möjligt få ut den ur min trånga ficka. Väl uppe, klickade jag på knappen. 

   Och jag svarade. 

   Det var ganska svårt för mig att prata med en massa verktyg upp i käften, men jag gjorde ett gediget försök. Min kompis pratade om hur en man på bussen hade berättat för honom hur man kan blanda olika ingredienser i kattmat för att ändra färgen på kattens päls, medan tandläkaren försökte övertala mig att lägga undan telefonen så att vi kunde återgå till arbetet. Jag svarade i den mån jag kunde till båda, men i takt med att salivbildningen i munnen bara ökade och tjatet från telefonen och tandläkaren blev allt intensivare, slutade allt med ett outhärdligt gurglande.

   Just då jag hörde ett litet knackande från fönstret. Jag kollade dit, men bländades av solen. Därför reste jag mig upp och gick mot fönstret, som tydligen, utan att jag eller någon annan märkt det, stått halvt öppet. Där, på kanten av murbruket satt en liten gråsparv. Han rökte en cigarrett.

   - Fryser du inte? undrade jag.

   - Det är därför jag har denna på mig, svarade han och pekade upp. Han bar på en vit mössa, såg jag plötsligt.

   - Jag har rast nu, fortsatte han. Jobbar här bredvid, men blir så trött på att se samma jävla byggnad hela tiden, så jag brukar komma hit oftast.

   - Vad jobbar du med? frågade jag, medan jag betraktade sparvens lilla bröst som expanderade.

   - På bageriet här nere, sade han med en smått bekymrad blick, och han blåste ut tjock rök.

Det förklarade doften som jag hade känt innan, insåg jag. 

   - Kan man få smaka lite? frågade jag honom.

   - Jovisst, sade han utan att kolla på mig. Han tog fram en nybakad brödlimpa ur mössan och gav den till mig innan han flög sin väg.

Jag stängde fönstret och vände mig tillbaka, och tandläkaren avslutade sitt jobb.

Med ett leende på läpparna gick jag sedan ut och tänkte för mig själv: vilken snubbe, den här sparven.

Det var inte förvånansvärt att den annars folkfyllda staden inom loppet av ett par minuter var lika folktom som en pestdrabbad by, med tanke på att en attackerande kompani av rödklädda soldater massakrerade alla invånare som hade olyckan att befinna sig i staden.
Torget var nu inte längre den vanliga samlingsplats den varit endast några ögonblick tidigare, med entusiastiska konsumenter och välmodiga försäljare, utan snarare något som mycket enkelt kunde liknas vid ett oorganiserat bårhus.

* * *

De hade förstört allt; omgivningen var livlös; varken fåglar kvittrade eller hundar skällde längre. Himmeln var ovanligt grå och dyster.
Banard bodde två cigaretters avstånd från torget och hade mirakulöst nog misstagits som död utav de barbariskt hänsynslösa soldaterna. Man hade annars varit väldigt noggrann med att rensa ut varje bostad i staden för att, i många fall, om inte mörda, skicka iväg de hjälplösa invånarna med lokomotiv till helt okända destinationer. Han hade mer än väl kunnat försvara sig med tanke på sin enorma kroppsbyggnad och sin kunskap att använda sagda kropp på rätt sätt. Han valde dock att inte strida; soldaterna var väldigt skickliga med deras valda vapen och de hade blivit för intresserade av Banard.
I Baimes, staden, var de flesta bostäder kopplade till varandra, för att forma en slags kedja som sträckte sig längs hela kvarteret. Vid exklusiva fall hade enstaka grannar gått så långt som att öppna valv genom de enda väggarna som separerade lägenheterna. Så var inte fallet hos Banard. Men trots det kunde han nu passera förbi den söndersprängda väggen till lägenheten bredvid. I vad som tycktes vara endast spillror av ett tidigare arkitektiskt verk såg han till sin enorma överraskelse en liten flicka, sittandes ihopkrupen och lutad mot en minimalt bevarad betongpelare. Hennes blonda hår var täckt av ett tjockt lager damm, likaså hennes späda kropp. Hon tittade upp på Banard; hennes stora och fuktiga blå ögon skar rakt in i hjärtat på honom. Eftersom Banard nu, under vad som för honom tycktes vara en evighet, men vad som egentligen handlade om ungefär trekvart av en timme, varit otroligt förtvivlad av tanken att han antingen skulle dö inom en mycket snar framtid eller att han skulle tillbringa resten av sina dagar i flykt och ensamhet, var det inte en känsla av omtanke som spontant slog honom då flickans bedårande ögon tittade upp mot honom. Det var något annat, som i denna dimma av känslor var helt obetingat. Han märkte mycket snart att han hade fått en kraftig erektion.

* * *

Süchan hade inga problem med att gömma sig från de sista soldaterna som stormade in genom den splittrade porten till barnhemmet. Hans spensliga figur kunde klämma in sig i nästan varenda liten spricka eller hål som redan fanns på det fattiga barnhemmets väggar, och den plötsliga anstormningen av explosivt benägna krigare som sprängde upp stora hål i väggarna och som fick dammet att ligga tjockt över den resterande förödelsen gjorde Süchans jobb att gömma sig ännu enklare. Han hade tagit skydd bakom en uppvänd säng i det stora, gemensamma sovrummet och han hade täckt sig med vitt damm för att kamouflera sig mot de vita lakanen. Om en soldat irrade sig in i sovrummet och stått direkt över Süchan, så hade han förhoppningsvis bara sett en hög av vita trasor. Det gjorde dock honom inte nämnvärt lugnare. Att döma av rösterna Süchan hörde fanns det bara två soldater kvar i barnhemmet, varav den ena närmade sig sovrummet Süchan befann sig i. Av de gräsligheterna han hade sett soldaterna begå mot de andra föräldralösa barnen så ville han absolut inte dra till sig deras uppmärksamhet. Vilket var högst olyckligt, då dammet som täckte hans ansikte inte ville något hellre än att få honom att nysa.

* * *

När han blickade över husen som ramade in torget med dess vita väggar som numera var befläckade av oskyldiga människors blod, så kunde inte major Haslet undertrycka en översvallande känsla av stolthet. Han var glatt överraskad över hans mäns brutala effektivitet när det gällde att nedgöra så många civila personer som möjligt utan att gå överstyr och börja våldta kvinnofolket. De skulle inte våldta än.
Haslet andades ut det sista som fanns kvar av den sex tums långa cigarren och släckte den resterande glöden på ett av de närliggande offrens redan fördärvade ansikte. Det krävdes förmodligen en specialist att avgöra om offret var utav det manliga eller kvinnliga könet. Detta var emellertid inget som direkt bekymrade befälhavaren; tvärtom fylldes hans kropp av välbehag och en känsla av förverkligande. Efter att ha tagit en sista nostalgisk blick över detta fullkomligt terroriserade torg och efter att ha skickat iväg två av sina soldater till att ta hand om stadens osannolika överlevare, satte han två fingrar i munnen, och innan han ens hunnit vissla, hördes de karaktäristiskt hårda stegen av hans två meter höga, vita hingst som kom galopperandes till honom genom att på vägen, möjligtvis ofrivilligt, stampa sönder de resterande mänskliga drag som fanns kvar av de lemlästade varelser som låg på marken. Ett ögonblick därpå var de båda försvunna, och endast en virvel av ogenomskinlig damm syntes till efter dem.

* * *

Trots att den svarta hästen galopperade ner för bergets sida i full fart, så tystade löven under träden ner hästens hårda steg så att det enda som kunde höras var hästens tunga andetag. Ryttaren var fullständigt tyst när han överblickade dalen medan han sporrade hästen ner till staden Baimes. Baimes låg i mitten av en bördig dal omgiven av åkrar som kultiverades av bönder som bodde utanför stadens murar och skog som jägarna sökte efter vilda djur i. De mäktiga träden, som hade växt sig stora och starka under hundratals år, höggs ner av stadens skogshuggare och behandlades av snickarna, som tillverkade utsökta leksaker och de mäktiga stridsskeppen som skyddade Baimes kust. Dalen ramades in av en bergskedja på alla sidor, förutom mot öster där det fiskfyllda havet bredde ut sig mot horisonten. Vyn hade varit onekligen mycket vacker om det inte vore för det tjocka, svarta rökmolnet som steg från stadens mitt, vilket tycktes utplåna solens strålar, och rännilen av rött som rann från den stora öppningen i stadsmurens mitt, som de enorma portarna hade blockerat i så många decennier, men som nu var fullständigt krossade. Ryttaren drog, då han hade närmat sig staden, omedelbart några slutsatser om vad som hade hänt. Angriparna måste ha varit ett fåtal, ytterst effektiva soldater till fots eller till häst, eftersom Baimes hade en väldigt respektingivande flotta som skyddade staden från nautiska attacker. De måste ha ridit längst den enda landsvägen från och till Baimes: vägen som gick genom en öppning mellan två av de omringande bergen och som för övrigt brukades flitigt av handelsmän, vilkas varor och, framförallt, tullavgifter gjorde Baimes till en av landets rikaste städer.
Tanken hade en gång, för länge sedan, slagit ett gäng odrägliga och fräcka banditer att ta sig igenom de mycket sällan bestigna bergen. Vad som hände med banditerna är än idag inte helt utrett, men enligt en lokal sägen, utspridd och känd av de flesta medborgare, lurar i bergen en stor vargflock som i en slags tyst överenskommelse förevigt tillägnat all sin makt till att skydda staden från inkräktare. Beskrivningarna skiftar beroende på vem man i staden frågar, men man finner ganska snart gemensamma drag i berättelserna: blodtörstiga, hänsynslösa odjur som inte tvekar en sekund på att avsluta de oinbjudnas färd. Vargarna sägs först locka till sig sina offer genom att egendomligt nog skapa missledande stigar, för att sedan, sakta med säkert, när offren fullständigt förlorat sin orientation, slita isär deras kroppsdelar. Av ren bekvämlighet blev det så småningom allmänt vedertaget att det var just det missöde banditerna hade fått tillmötesgå, varför Ryttaren omedelbart förkastade möjligheten att angriparna skulle ha tagit bergsvägen.
Med det mesta helt klart för sig, återstod då endast en märklig fråga: Ryttaren förstod inte hur angriparna kunde ödelägga staden under en så kort tid, och hur de kunde tillintetgöra stadens massiva portar som hade stått emot oräkneligt många murbräckor och katapulter. Medan han funderade, fortsatte hästen galoppera ner mot det som tidigare var staden Baimes, för att, utan några större förväntningar, leta efter överlevare.

* * *

Süchan fattade tag om sin sked krampaktigt och gjorde sitt bästa för att inte andas. Han visste att om han gjorde ett ljud så hade soldaterna dödat honom, eller fört bort honom till den ökända borgen de var stationerade i. Han visste inte vilket öde som var värre, och han hade ingen avsikt att ta reda på det. Han tittade flyktigt på sin sked och tänkte på hur många gånger detta överraskande vapen hade räddat honom. Hans puls och adrenalinnivå steg då soldaten närmade sig honom med bestämda steg, och Süchan sökte panikartat efter svagheter och håligheter i soldatens rustning. Han visste att om soldaten kom för nära honom, skulle Süchan ha överraskningsmomentet på sin sida och kunde således få in ett hugg mot soldatens vitala delar. Om han misslyckades med att döda eller åtminstone oskaddliggöra soldaten, hade Süchan inte en chans att klara sig.

* * *

Väl framme vid den tidigare existerande porten fylldes Ryttarens näthinnor med en av de mest förskräckliga bilder en människa av hans egen karaktär någonsin kunde ha beskådat. Men tapper som han var knöt han reflexmässigt näven hårt, tog ett djupt andetag och hoppade av den svarta hästen. Med svärdet hängandes runt midjan och hjälmen hårt tryckt mot skallen fortsatte han sin väg in till stadens ruiner.
Vad Ryttaren inte visste var att han, om han endast anlänt några minuter tidigare, redan kunde ha avslutat denna obarmhärtiga historia.

* * *

Han brydde sig inte längre om soldaterna. Han brydde sig inte längre om att de hade dödat oskyldiga människor, människor som Banard kände och hade trivts med, trots alla motsättningar. Med adrenalinet fortfarande pumpandes i hans blod efter den högst sannolika tanken på hans nära föreståndande död närmade han sig flickan, frustande och med tunga steg. Han stannade precis utanför räckhåll från flickan och blickade ut mot gatan genom ett stort hål i väggen som inte hade varit där tidigare den dagen. Han vände sig bort mot från flickan, klättrade ut genom hålet, och rusade med huvudet nersänkt mot den svartklädda soldaten.

* * *

Utdrag ur En Studie av Tjurmannen: Anatomi och Beteenden hos den Mytomspunna Rasen:

”… som också är en av tjurmannens mest besynnerliga drag: förmågan att försätta sig i ett tillstånd där han får en ohygglig styrka mot kostnaden av en ojämförbar ilska som dominerar och överskrider all form av samhällsetikett och sunt förnuft. Försök att kommunicera med tjurmannen i detta tillstånd resulterar endast i en akut förlust av lemmar och organ.

Tjurmannen får också, i detta tillstånd, mycket motståndskraftigare skinn och större tolerans för smärta. Tvivelaktiga rapporter och sägner säger att tjurmannen är osårbar i detta tillstånd, men detta påstående motbevisades av konungen Aesgar den Sarkastiske, som skickade ut speciellt tränade soldater för ändamålet att samla in information om kungarikets bestar och varelser (soldaterna, deras metoder och vad deras enhet utvecklades till behandlas inte i denna bok). Mer specifikt ville han ha information om deras styrkor, svagheter, intelligens och den genomsnittliga omkretsen av deras mandom. Historiker är enade om att Aesgar den Sarkastiske ville veta om han kunde utöka rikets desperata undermannade armé med bestarna, och att hans sista specifika område han ville ha mer information om var en av anledningarna till hans benämning. Tjurmannen, även kallad minot…”

Fortsättning följer...